Poem: Höstens suckar

Hösten drar djupa suckar över Terese som
tröttnade på sällskapsspel med familjen och
nu dricker häxblandningar på förfester innan
hon drar vidare till barer där
klänningen plötsligt känns kort då
pojken blir lite för snäll och
inte är särskilt gullig längre.
Hon vill kanske hem igen.

Nicklas som var mobbad får
himlen att gråta när
han tar ut sin frustration på
ungar som är fem år yngre och
dövar sin smärta genom
att föra över den på andra.
Slag efter slag efter slag
– men ångesten bara växer.

Sandra ville bli sedd så
hon ristade in ”hjälp” på armarna men
folk tittade bort medan
de hoppades att det skulle självläka
– resultatet blev tvärtom.
Nu har hon bestämt sig att
ta fler tabletter än nödvändigt för
ingen bryr sig ju ändå och
ikväll blåser det upp till storm.


Don't have much to say about this one.
Time: 45 minutes to write and perhaps half an hour to re-write.

Poem/or something similar: Ursäkta röran. Tankar under konstruktion.

Och det är nu som det är meningen att man ska leva,
men om man inte känner att man lever då
utan bara står och stampar och stampar,
försöker föra den ena foten framför den andra,
fast den landar på samma ställe som innan,
i n g e t händer
så varför försöker man överhuvudtaget?

Fast ibland hamnar ju faktiskt den ena foten nån millimeter längre fram,
då blir man lycklig (fast egentligen kanske bara glad) och tror att man är påväg nånstans,
äntligen, äntligen, går det f r a m å t
som jag har längtat, kämpat
vad härligt när arbete ger resultat

Å andra sidan var det inte så mycket till resultat,
kom en liten bit fram där allt var likadant
och vad var då meningen med nåt?
Nu skiter jag i det här!

Just a state of mind kind of poem I wrote a month ago. Time: I think it was about half an hour or less If you feel like leaving a comment, you'd make me happy. :) Even if you did not like it.