Poem/or something similar: Ursäkta röran. Tankar under konstruktion.

Och det är nu som det är meningen att man ska leva,
men om man inte känner att man lever då
utan bara står och stampar och stampar,
försöker föra den ena foten framför den andra,
fast den landar på samma ställe som innan,
i n g e t händer
så varför försöker man överhuvudtaget?

Fast ibland hamnar ju faktiskt den ena foten nån millimeter längre fram,
då blir man lycklig (fast egentligen kanske bara glad) och tror att man är påväg nånstans,
äntligen, äntligen, går det f r a m å t
som jag har längtat, kämpat
vad härligt när arbete ger resultat

Å andra sidan var det inte så mycket till resultat,
kom en liten bit fram där allt var likadant
och vad var då meningen med nåt?
Nu skiter jag i det här!

Just a state of mind kind of poem I wrote a month ago. Time: I think it was about half an hour or less If you feel like leaving a comment, you'd make me happy. :) Even if you did not like it.